hallonochhus

Lilla Rutan. Nu är du här. Som vi har längtat. Men inte trodde vi att du skulle komma så här snart. Och med en sådan hast.

Så har det största hänt oss. Vi har blivit föräldrar. Mamma och pappa. Det är helt sjukt hur fort man kan vänja sig, men också hur märkligt det samtidigt känns. Nu har vi inte bara oss att bry oss om längre utan ett helt nytt liv som vi ska ta hand om så länge vi lever.

Så här gick det till.

Jag vaknade vid 00.50 den 10 februari. Gick på toaletten som vanligt och förbannade samtidigt förvärkarna som började sätta in. Tänkte som vanligt att 'det går nog över snart' eftersom det alltid har gjort det innan och gick och la mig igen. Kunde inte riktigt somna utan låg och vred mig, men märkte ganska snart att det inte bara skulle gå över. Jag tog en värktablett och började gå runt på nedervåningen och funderade på om jag skulle ringa förlossningen och höra efter hur man kunde veta att det bara var vanliga förvärkar och inte riktiga värkar, men tänkte att det nog var lite fånigt. Jag hade ju över en månad kvar, det är klart det inte kunde vara dags. Något fick mig i alla fall att ringa in och jag fick rådet att ta en värktablett till och ställa mig i duschen. Då kunde det nämligen kännas lite bättre. Barnmorskan som jag pratade med bad mig också att klocka värkarna. Jag väckte en något oanande Joakim och varnade honom, ställde mig i duschen och funderade på om värkarna verlikgen kom i intervaller. Det gjorde de mycket riktigt och när jag började räkna fick jag fram att det bara var ca två minuter mellan dem, men tänkte återigen att jag måste vara galen. DET kan ju inte vara möjligt. Då skulle det ju vara dags snart och så fort kan det ju bara inte gå... Eller? Jag kände att det började trycka på neråt i bäckenet och insåg att jag nog inte var galen. Det var nog dags trots allt...

Jag väckte Joakim, på riktigt den här gången, ringde förlossningen, vi klädde på oss, ryckte åt oss kameran och satte oss i bilen. Till saken hör ju att vi inte hade hunnit packa BB-väskan än så vi fick inga saker med oss. Bara kameran, vilken var en jäkla tur. Joakim körde (lagligt eftersom jag intygade att 'det KAN inte gå så fort') till förlossningen medan jag pustade mig igenom värkarna. Nu hade jag ju klockan i bilen framför mig och unde konstatera att värkarna faktiskt kom med 1-3 minuters mellanrum. Det var inte bara jag som hade räknat fel.

Väl uppe på förlossningen hände allt supersnabbt. Vi har ett foto, från när vi precis har kommit in, där Joakim fotar klockan när jag är på toaletten i mottagningsrummet. Klockan står på 04.10. Strax därefter kommer jag ut från toaletten och får lägga mig på britsen med sådana där mätgrejer som registrerar värkarna och bebisens hjärtljud på magen. Undersköterskan säger att hon bara ska gå ut lite snabbt, men att vi ska ringa på larmet om det är något. Någon minut efter att hon lämnat rummer känner jag att jag inte kan låta bli att krysta och ber Joakim att slänga sig på larmet. Sköterskan kommer in och tillkallar snabbt barnmorskan som konstaterar att jag är helt öppen. För sent för all smärtlindring och dags att börja krysta alltså. Sagt och gjort så blev det och några detaljer gällande det övriga arbetet tror jag ni kan vara utan. Kl. 05.16 såg lilla Rut världen utanför för allra första gången. Hon var mycket tyst och ganska kall och på grund av att hon föddes för tidigt (i 35+5) räknades hon som för tidigt född och vi blev inskrivna på Neo-avdelningen. Där fick Rut bo till kl. 12.00 samma dag då vi fick flytta upp på prov till BB. Vi skulle dock fortsätta att gå ner till Neo för matning och tillkollning. Det har vi gjort fram till idag då vi blev helt utskrivna och överflyttade till BB. En seger för Rut!

Nu på kvällen verkar det som att Rut börjat förstå amningen lite mer, vi håller tummarna för att det ska bli ännu bättre. Vi har under tiden tillmatat ersättning ur en kopp. Vid temperaturkollen kl. 20.00 höll Rut stadiga 37,2 C trots att hon legat hos mamma en timme och försökt äta. Imorgon ska vi prova att sänka den värmesäng som hon har sovit i och se om vi kan få klä på henne och slutligen slippa värmesängen helt. Ännu ett steg i rätt rikting - hemriktningen!

Och nu! Det ni alla har väntat på! En massa bilder :D


Stolt pappa vid champagnebrickan!

Första gången mamma såg Rutan efter förlossningen.

Pappa håller sin dotter för första gången.

Mor och dotter.

Rutans vagnskylt

Så där ja! Håll till godo för den här gången!

Rutan hälsar!

/e&j