hallonochhus

Äntligen har vår lille Göte kommit! Som vi har väntat och längtat efter den lille parveln. Det känns som ovanligt länge dels på grund av en rätt jobbig graviditet, men också för att han bestämde sig för att vara relativt punktlig till skillnad från sin syster Rut. Trots att vi hela tiden har intalat oss att 'den behöver inte alls komma tidigare bara för att Rut gjorde det' så har det nog ändå legat i bakhuvudet. Dessutom har vi märkt att det är den sista månaden som längtan verkligen sätter in. Oj vad nyfikna vi har varit på vad det var för liten filur i magen.

Fredagen den 30/3 på beräknad födelsedag vaknade jag och misstänkte när jag gick upp att vattnet hade börjat sippra. Jag ringde till förlossningen och fick en tid senare på dagen för kontroll. Jag har ju rätt länge haft sammandragningar till och från och likaså under fredagen. Joakim åkte ändå till jobbet och farmor kom hit och hjälpte mig med Rut. När jag kom upp till förlossningen blev jag undersökt av en läkare som konstaterade att hinnorna var hela. Barnmorskan som var där ville då kolla om det hade hänt något eftersom jag enligt den kurva de tagit ju hade rätt mycket sammandragningar. Det visade sig att jag var tre cm öppen och att det nästan inte var något kvar på livmodertappen. Hon tyckte att jag kunde åka hem, men trodde att vi skulle ses igen innan natten var över. Nu var det inte långt kvar! Jag ringde Joakim som stack från jobbet för att åka och handla och för att sedan komma hem och vänta på bebisen. Vi lånade bort Rut för natten till farmor och farfar så att det inte skulle bli så stressigt om vi var tvugna att åka.

Jag hade rätt starka sammandragningar under kvällen, men lagom till läggdags så försvann de bara. Vi gick och la oss och jag tänkte 'men vad fan?' Den skulle ju komma nu bebisen! Natten gick utan att värkarna satte igång, men på morgonen satte det igång igen. Jag hade också börjat blöda lite och ringde återigen till förlossningen som tyckte att jag skulle återkomma när det var lite mer regelbundet. Rut kom hem och åt lunch och för att sova middag hemma och under middagsvilet satte värkarna igång mer regelbundet. De var inte så jättestarka, men med Ruts snabba födsel i bakhuvudet åkte vi in till förlossningen när värkarna kom med ca 5-7 minuters mellanrum.

Väl inne visade det sig att jag var öppen 4 cm och vi fick lov att stanna kvar och flytta in i ett riktigt förlossningsrum. Väl inflyttade avtog värkarna lite och nästa gång jag undersöktes var jag öppen ca 5-6 cm. Eftersom värkarna avtagit endel gjorde barnmorskan en hinnsvepning för att få igång det hela och beordrade mig att gå upp och gå i ett ståbord. Jag lydde och det gjorde susen. Värkarna blev mycket kraftigare, men jag kunde fortfarande andas mig igenom dem. De hade lagt fram lustgasen, men jag tänkte att jag kunde vänta tills det blev lite värre.

Kl 19.00 kom de tillbaka för att göra en ny undersökning som visade att jag nu var 8 cm öppen och att jag faktiskt läckte lite vatten. Under undersökningen sprack helt plötsligt hela hinnan och vattnet gick. DÅ satte det igång på riktigt. Då vi hade med en barnmorskestudent under förlossningen skulle allt göras två gånger och precis efter (eller under, jag minns inte så noga) hennes undersökning kom krystvärkarna. Enligt min journal gick vattnet 19.10, krystvärkarna kom kl. 19.25 och kl. 19.42 var Göte ute. Och ja, när Göte var på väg ut tog jag till lustgasen. Och Joakims hand att klämma i. Jag uppfattade inte att det var något som hade hänt när jag väl försökte få ut honom, men md bara huvudet ute visade det sig att han inte kom längre. Navelsträngen hade snurrat sig två och ett halvt varv runt halsen och räckte inte riktigt till för att resten av honom skulle komma ut. Joakim berättade i efterhand att de diskuterade om de skulle behöva klippa navelsträngen där och då, men de lyckades visst vrida runt lille Göte så att han ändå slank ut. Väl ute fick istället pappa Joakim klippa navelsträngen och vi hade äntligen fått vår lille pojke - Göte den söte!





/Stolta föräldrarna Elin och Joakim